Försöker fokusera på positiva saker. Gick en lång runda, med hög musik i öronen, i förmiddags. Sen har jag fixat lite här hemma, läst ut min bok och stickat ett par cm på min poncho.

Försöker verkligen låta bli att tänka på honom, men det är svårt. Och samtidigt är det väl en del i sorgeprocessen, att tänka och bearbeta allt som hänt det senaste halvåret?

Jag saknar det vi hade. Den fantastiska förälskelsen som bubblade i kroppen. Lyckan och glädjen. Det som sakta bröts ner och förstördes...

Inte ett livstecken från honom idag. Det gör mig orolig. Vad är hans nästa drag? Är han färdig med mig eller har han något i kikaren? Börjar vänja mig vid konstant hjärtklappning och en ständig känsla av att det är tungt att andas...

Det nya året har börjat på sämsta tänkbara sätt. Jag har insett det jag inte velat se tidigare. Människor runt omkring mig har sagt att mitt Hjärta är psykiskt sjuk, men jag har inte velat tro på det. Inser nu att de har rätt. Han har gjort mig illa för sista gången nu! Jag orkar inte mer och förstår nu att detta aldrig kommer sluta. Han kommer fortsätta såra mig tills det förtär mig. Jag är värd bättre än så!! Orkar inte ge detaljer här, men det är riktigt illa den här gången. Dessutom har han vägrat prata med mig sedan han åkte härifrån i söndags em. Bara meddelanden i telefonen, men när jag ringt har han inte svarat.

Mina tårar är slut nu. De tog slut någon gång under nyårsnatten... Ont gör det dock. Fruktansvärt ont. Är det slut mellan oss? "Ja", är mitt svar. Dock inte säker på att han håller med mig. Han har ju sina egna regler. Igår skrev vi "godmorgon" och sen skrev han även "godkväll" på kvällen, men inget annat på hela dagen... Det är som en dålig fars. Jag fattar inte mycket av detta. Är rädd att han bara dyker upp här en dag... Tack och lov bor han i andra änden av vårt avlånga land... 

Hans ilska och hans vilja att skada mig skrämmer mig... Jag är rädd...