Försöker fokusera på positiva saker. Gick en lång runda, med hög musik i öronen, i förmiddags. Sen har jag fixat lite här hemma, läst ut min bok och stickat ett par cm på min poncho.

Försöker verkligen låta bli att tänka på honom, men det är svårt. Och samtidigt är det väl en del i sorgeprocessen, att tänka och bearbeta allt som hänt det senaste halvåret?

Jag saknar det vi hade. Den fantastiska förälskelsen som bubblade i kroppen. Lyckan och glädjen. Det som sakta bröts ner och förstördes...

Inte ett livstecken från honom idag. Det gör mig orolig. Vad är hans nästa drag? Är han färdig med mig eller har han något i kikaren? Börjar vänja mig vid konstant hjärtklappning och en ständig känsla av att det är tungt att andas...