Jag kan inte förstå!! Jag är en kvinna på snart 45 år, social, normalt intelligent, skild sedan många år och med en son på gränsen till vuxenlivet. Jag anses ha hög social kompetens och jag älskar att umgås med mina vänner, samtidigt som mitt ensambehov gör att jag lika gärna kryper upp i soffhörnet med en bra bok en lördagskväll. Jag är alltså en väldigt "vanlig" kvinna. Så träffar jag denna man, på en fest en sommarkväll. Ömsesidiga känslor uppstår och kärlekssagan börjar. Så klart borde jag fattat tidigare att allt inte var som det skulle, men vem ser klart i nyförälskelsestadiet? Ett halvår senare och med facit på handen ser jag ju det jag borde sett för länge sedan.

Förstår bara inte hur han kan tycka att jag inte ens är värd ett avslut. Hur han kan låta bli att göra slut, utan tycker att "Sköt om dig då. Kram" är tillräckligt... Önskar att jag hade kunnat få svar på frågan "varför?". Nu kan jag bara gissa.

Är jag verkligen inte värd att göra slut med? Är jag så värdelös??? De som älskar mig (på riktigt) säger ju så klart att det inte är mig det är fel på. Att det är han som är skruvad, men tanken finns där ändå. Inte värd ett avslut...

Försöker fokusera på positiva saker. Gick en lång runda, med hög musik i öronen, i förmiddags. Sen har jag fixat lite här hemma, läst ut min bok och stickat ett par cm på min poncho.

Försöker verkligen låta bli att tänka på honom, men det är svårt. Och samtidigt är det väl en del i sorgeprocessen, att tänka och bearbeta allt som hänt det senaste halvåret?

Jag saknar det vi hade. Den fantastiska förälskelsen som bubblade i kroppen. Lyckan och glädjen. Det som sakta bröts ner och förstördes...

Inte ett livstecken från honom idag. Det gör mig orolig. Vad är hans nästa drag? Är han färdig med mig eller har han något i kikaren? Börjar vänja mig vid konstant hjärtklappning och en ständig känsla av att det är tungt att andas...

Jag tror att han avslutat vårt förhållande nu, på sitt sätt... Men who knows? Känner ju honom så jag vet att jag aldrig vet vad jag kan förvänta mig...

Känner mig sliten. Har en underbar svägerska och min 2-åriga brorson är världens underbaraste. Han är mitt egna lilla lyckopiller. Efter att ha umgåtts några timmar med dem i em känner jag mig lite lugnare i själen. Ska krypa i säng nu och hoppas få sova hela natten.

Det nya året har börjat på sämsta tänkbara sätt. Jag har insett det jag inte velat se tidigare. Människor runt omkring mig har sagt att mitt Hjärta är psykiskt sjuk, men jag har inte velat tro på det. Inser nu att de har rätt. Han har gjort mig illa för sista gången nu! Jag orkar inte mer och förstår nu att detta aldrig kommer sluta. Han kommer fortsätta såra mig tills det förtär mig. Jag är värd bättre än så!! Orkar inte ge detaljer här, men det är riktigt illa den här gången. Dessutom har han vägrat prata med mig sedan han åkte härifrån i söndags em. Bara meddelanden i telefonen, men när jag ringt har han inte svarat.

Mina tårar är slut nu. De tog slut någon gång under nyårsnatten... Ont gör det dock. Fruktansvärt ont. Är det slut mellan oss? "Ja", är mitt svar. Dock inte säker på att han håller med mig. Han har ju sina egna regler. Igår skrev vi "godmorgon" och sen skrev han även "godkväll" på kvällen, men inget annat på hela dagen... Det är som en dålig fars. Jag fattar inte mycket av detta. Är rädd att han bara dyker upp här en dag... Tack och lov bor han i andra änden av vårt avlånga land... 

Hans ilska och hans vilja att skada mig skrämmer mig... Jag är rädd...